Bangkok nästa

Flygresan från Phuket till Bangkok tog drygt en timme, vi fick cirkla runt en kvart extra innan det blev vår tur att landa.
Vid varje flygstol fanns en skärm där man väljer infokartor om flighten, spel eller film. Pojkarna var mer än nöjda 😄

Arvid slocknade precis före landning.

Fem timmars väntan på flygplatsen i Bangkok var drygt. Butiker som säljer fina grejor kan man roa sig med en liten stund, men priserna gör att det fick bli fönstershopping. Väldigt spännande med de ätbara tingen, chips på konstiga frukter, riskakor med fisksmak osv.

Byte i Bangkok
Flyget mot Köpenhamn avgick 01.20 och det tog inte många minuter för Alvin att somna. Arvid hade tagit en tupplur på flygplatsen så han var pigg som en mört. Mamman var mör och ville innerligt gärna sova men det är inte så lätt att få till någon vettig sömn på ett plan. Inte ens ett glas vin hjälpte.

Framåt morgonkvisten domnade jag bort ett par timmar.
Anders passade på att frossa i film. Han är så lång att det är stört omöjligt att fälla in/ut benen och hitta en bekväm ställning. Han tittade på tre filmer, alla utan slut. Samtliga la av innan han sett dem klart. Bondfilmen var nog värst, de tre sista rafflande minuterna får han tänka ut själv.
Ett par timmar före landning serverades frukost och en stund senare såg vi södra Skåne från ovan. Vi passerade Trelleborg och vinkade åt farmor och farfar.
I ett huj kom både väskor och barnvagn på rullbandet. Alvin är numera en van resenär och var framme och lyfte av dem innan vi ens hunnit blinka.
Vi steg ut i den svala lördagsmorgonen och gladde oss åt att solen fortfarande var med oss. Morfar och Elsa skulle möta upp oss och vi hade ett litet sjå att hitta varandra. Flygplatsen är liksom stor. Till slut blev det kramkalas, efter fyra månaders saknad. Härligt!
Över bron gick färden och vi stod snart i farmor och farfars kök. Kramkalas igen! Stor frukost i trädgården – och rabarberpaj! Så lång tid på resande fot, så mycket saknad och ändå kändes det som att vi var här alldeles nyss.
Så ett par timmar i bilen, genom det skånska landskapet. Så rent. Och så stillsamt. Var är alla knattrande mopparna? Alla de som steker kyckling och pannkakor längs vägarna? Stånden med frukt? Och allt skräp som ligger utspritt överallt? Inga mer nystan av elkablar som hänger lite hur som?
Hemma.

Ready for takeoff – igen

Sista dagen, barnen är lika förväntansfulla som på självaste julafton. Åka flygplan! Träffa familj! Och vänner! Tv-spelet hemma!!!
Vid fyratiden lastade vi oss i taxin till flygplatsen. Vi hade stenkoll på packning av vätskor, rätt mängd i rätt förpackning. Duktigt så! Men varför sånt buller och bång vid säkerhetskontrollen? Har vi en kniv i handbagaget? Visst ja, glömde. En till? Ja just det, en hos Anders och en hos mig. En till? Jaså, men det är ju bara en armékniv. Och sax? Jo, i första förbandet. En till? Jaha, i Alvins pennskrin.
”Sorry, can’t allow” så tog de alla våra fällknivar vi använde att skala frukt och annat med. Och saxarna. Inte lönt att sura över förlusten, acceptera läget bara.
Väntan på första flight innehöll en hel del klättrande på möbler och springande. Ska man sitta still ett antal timmar i en flygstol är det läge att rusa av sig när man kan.

Den sista pannkakan

Den sista thai-pannkakan (för den här gången) smakade allra bäst. På fyra månader har jag lyckats konsumera fyra pannkakor! Min tidigare resa hit innebar en pannkaka om dagen, men då var jag på semester. Den här gången är det föräldraledighet med bättre hälsa som delmål.

Jungle Splash

Lever man i en badgalen familj får man kallt räkna med ett och annat vattenland. Alvin och Anders var toppade efter förra besöket på Jungle Splash och idag var det premiär för Arvid och mej.
Somliga är som fiskar i vatten och svåra att fånga på bild…

Fast ibland lyckas man 🙂

Strax bär det iväg igen, och igen, osv…

Vattenlandet har gott om kanor och roliga bassänger, väl värt ett besök.

Fast vi var absolut sist ut från stället klagade grabbarna sin nöd (efter sju timmar).

Vad gör vi i Kao Lak?

Det blev en synnerligen intressant resa mellan Koh Samui och Phuket. Enligt mannen som sålde resan valde han den som var absolut bekvämast för oss. Det finns nämligen flera firmor som mixtrar ihop resor genom landet och vissa mer seriöst än andra.
”Songserm is good!” – fixar transfer till färja, en buss som väntar på andra sidan och tar oss direkt till Phuket. Utan onödiga stopp, avvägar till storstaden Surat Thani och utan att ta upp passagerare på vägen. Trodde han, ja!
När klockan slog elva hade vi tillryggalagt fyra mil, bytt buss fyra gånger och befann oss i Surat Thani. Man kan tycka att det borde finnas effektivare sätt att sortera resenärer med olika destination men vad vet jag.
Efter att ha lastat om oss själva och hela packningen ett antal gånger var vi äntligen på väg västerut, i rätt buss. På något vis lyckades vi få platser längst fram i just den bussen. Konstaterade snart att vi satt på en linjebuss som stannade var tjugonde minut för att släppa av eller på passagerare. Med på bussen fanns en man som hade koll på läget. Han höll reda på var man skulle stiga av och gick runt och informerade när det var dags. Trevligt!
Föraren körde inte så fort men sparade en hel del tid i kurvorna, genom att hålla samma fart genom dem. Även fotgängare och moppedister fick ta del av hans besparingsiver (han sparade både tid och bromsar genom att inte sakta in), de överlevde iaf (det var på håret).
Enligt tidsschemat skulle vi nå Phuket vid halv tre och ungefär vid den tiden upptäckte vi att vi hade arton mil kvar? Lös den ekvationen.
Tydligen var vi på väg till Kao Lak, innan det var dags att styra mot Phuket. Jätteroligt att få återse Kao Lak, där idéen om den här resan föddes, och det tog ju BARA tre timmar extra.
Vid halv sju var vi framme, då hade vi varit på resande fot i tolv timmar. Tack och lov att pojkarna höll gott humör under hela trippen.

Lyx vid Lamai beach

Hotellet bjuder på extrem avkoppling. Visserligen en hop med hantverkare som håller igång men i övrigt så fridfullt och vackert. Husen inbäddad i en park av träd och blommor, poolen med utsikt över havet och stranden lika lugn som den är lång.
En sur förkylning gör att ena halvan av familjen har lite svårt att njuta av allt det goda. Försöker istället samla kraft inför hemresan.

I morgon stiger vi upp i ottan och har en tuff resdag framför oss. Efter färjan väntar sex timmar i buss – med småbarn. Allt som går att spela på och med måste vara laddat och klart. På något vis ska vi armbåga oss fram så att de två som blir bilsjuka får bra plats i bussen. Ett i sig omöjligt uppdrag då vi inte tillhör den armbågande gruppen människor, dessutom bakbundna till händer och fötter. Anders koncentrerar sig på att få med all packning överallt (sju ryggsäckar, en barnvagn) och jag ser till att barnen inte blir överkörda, drunknar eller tappas bort. Vi kommer alltid sist, bland alla resenärer. So God damned polite! Nåja, hoppet att vänlighet lönar sig lever än – och att vi får icke-åksjuke-platser i bussen.

Överraskande flyttar

Att boka hotell och flytta är alltid överraskande. Vi väljer strand, prisläge och förhoppningsvis rätt antal sängar. Sen blir resten en överraskning. En hydda på ett berg, en bungalow som råkade ligga precis vid stranden, ett instängt rum på sjunde våningen.
Den här gången blev det nog överdådigt, det är mörkt ute så vi har inte fått se härligheten i dagsljus. En enorm tvårumslägenhet med två badrum (badkar!) och två tv-apparater! Vad ska vi med allt detta till? En stor pool några meter från den långa stranden. Det borde vara ämnat för kungligheter, eller möjligen charterresenärer. Inte för budgetvarianter som festar till när de beställer mineralvatten till maten (OBS vardagar, inte lördagar – då är det fest!).
Hotellet renoveras delvis, det är lågsäsong och här finns få gäster. Troligen är det förklaringen till att vi är här. Gissar att rumspriset är grymt mycket högre vanligtvis. Vi blev faktiskt chockade när vi anlände!
Maten på hotellets restaurang fick mer än väl godkänt. Min kokosnötsoppa var mustig, Anders röd curry med squid var ovanligt fräsch och Alvins fiskburgare gick också hem (herr kräsen). Makaroner med ketchup åt Arvid, jaja han är mätt och glad.

Privat mästerfotograf

Idag var det inte varmt med någon reda. Hettan var total, luften stilla och poolen en blöt men varm plats. Vi plaskade på så gott vi kunde, för det är väl det man förväntas göra, men det enda som var angenämt på riktigt var att sitta still i skuggan.
Under eftermiddagen tog vi färjan till Koh Samui. Med på båten fanns vår privata mästerfotograf – Arvid. Han gillar att ta bilder, oftast på någon servetthållare på bordet eller liknande. Nu har han visst kommit in i en fas där människor porträtteras.

Bilderna avslöjar en hel del om vår vardag, hur vi egentligen har det…

Mammas dag

Somliga firar mammadagen med rabarberpaj (vi tänker på er och smarrig paj). Mamman här fick välja restaurang och då blev det sushi.

Magarna fixade det galant! Trots spicy musslor (som fått fart på systemet lite väl mycket tidigare).

Mina söta gossar gav mej blommor till håret och ett armband med ett hjärta ❤

Resan mot Sverige

Små barn och små steg. Nu har vi påbörjat resan mot flygplatsen i Phuket. Reste vi effektivt vore vi där på elva timmar, vi har avsatt en vecka.
Första steget var att placera oss nära hamn och butik med blöjor. På en duktigt fårad väg tog en pickup oss från Aow Leuk till Sairee. Chauffören var mer blind än döv, eller var det tvärt om?
Vi tjoade på honom när han körde förbi vårt hotell men Anders fick rycka honom i tröjärmen för att tjoandet skulle vara verksamt. Han gjorde omrutt – och körde förbi hotellet en gång till. Till slut lyckades vi komma rätt.
Pool med hotell, fina grejor tycker barna. AC på 27 grader och sen sova gott, det gillar mammor och pappor.

Till och med bubbelbad! ”Jag känner mig som en turist” sa Anders när han klev i.

Jag fick resans första massage, på tiden kan man tycka.

Mitt bland all lyx och överflöd är det en liten hund som får känslorna att svalla. Den möter oss i receptionen, är förlamad i bakbenen och hasar sig fram. Den har blivit biten av en stor hund för länge sen. Ett hundratal meter bort möter vi en större hund i samma position. De blir omhändertagna men får leva hasande inom ett par kvadratmeter. För övrigt har jag nog aldrig sett så många slitna hundar som här, där hårpäls endast tillhör eliten.